Divergent

Titel: Divergent
Författare: Veronica Roth
Förlag: Modernista
Antal sidor: 363
Första meningen: Det finns en spegel hemma. 

Jag hade länge hört om Divergent, nu när den är eller snart ska komma på bio. Men jag hade aldrig läst den, så på Arlanda på väg till Paris stod den där och stirrade på mig från Pocket Shop. Det var ganska irriterande och jag försökte kolla igenom de andra böckerna, men det slutade med att jag gav upp och köpte den. 

Redan på framsidan syns det ju att den är lik Hungerspelen. Än mer när man läser den. 

Inledningen är bra, drog genast med en och jag kunde inte lägga ner den. Det var ju lite problematiskt när man är i Paris och bara MÅSTE läsa en sida till. Och en till. Och en till. 

I Divergent får man följa sextonåriga Beatrice Pryors liv i en framtidsvision av Chicago. Där är samhället uppdelat i så kallade falanger: De ärliga, De lärda, De fridfulla, De osjälviska och De tappra. Varje år måste alla sextonåringar välja vilken falang de vill tillhöra för resten av deras liv och Beatrices val överraskar alla. 

Boken är lik Hungerspelen på många sätt. Det är en sci fi-trilogi där ungdomar måste slåss för sina egna liv till exempel. Kärlek uppstår, en ondskefull ledare, krig, samtidigt som något stort är i görningen. 

Den här boken var lätt att äta upp och det gick ingen lång tid innan den var borta (trots att jag var i Paris). Jag hoppas på en liknande fortsättning, samtidigt som jag hoppas att den ska ta ett steg bort från Hungerspelen och in till något mer eget. 

Jag ger den <3 <3 <3 <3! Av fem, alltså.