Författare: John Green
Förlag: Penguin Books
Antal sidor: 316
Första meningen: Late in the winter of my seventeenth year, my mother decided I was depressed, presumably because I rarely left the house, spent quite a lot of time in bed, read the same book over and over, ate infrequently, and devoted quite a bit of my abundant free time to thinking about death.
Jag fick titta i en väns exemplar av denna bok, en gång när vi satt på tåget. Det var kanske inte en så smart sak att göra av henne, eftersom jag inte pratade mer på resten av resan. Jag läste en sida, sedan en till och sedan en till och var fast och det var hemskt när tåget kom fram och jag behövde lämna tillbaka boken. Jag letade efter den senare i bokaffärer och så, men den var slutsåld överallt. Men så hittade jag den på Akademibokhandeln här om dagen , dock fanns den endast på engelska. Men som jag sagt, om det finns en chans att läsa på originalspråket så tar jag den (så länge det är engelska, alltså).
Ah, det spöregnar ute. Har jag sagt att jag älskar regn? Det gör jag.
Hursomhelst, I boken får vi följa sjuttonåriga Hazel Lancaster som lider av en obotlig cancerdiagnos. Hon är medveten om att hon när som helst ska dö. Hennes mamma oroar sig för henne, eftersom Hazel isolerar sig framrör Amreica's next Top Model och vägrar gå ut, så därför anmäler hon henne till en stödgrupp för unga med cancer. I stödgruppen träffar hon Augustus Waters, som just blivit friskförklarade. Efter det kan hon inte sluta tänka på honom. Och det är bara början.
Okej, jag måste erkänna att jag blev lite besviken (lite) efter allt jag hade hört om detta hyllade verk. Och (SPOILER) ni vet hur bedrövad jag blir av sorgliga slut. Men det var vackert.
The Fault In our Stars är en vacker bok, och inte alls vad jag hade förväntat mig. Jag har inte läst något tidigare av John Green, men jag antar att han är ett geni. De färgstarka, verklighetstrogna karaktärerna, man blir så betagen av dem, så beroende av dem och allt som händer dem. Det är roligt och sorgligt om vartannat. Man skrattar och man gråter. Dialogen är verkligen genialisk, rolig, ärlig, intressant. När jag sa att jag blev lite besviken (då menar jag lite) var det nog för att så väldigt många hade prisat boken och jag hade föreställt mig, typ, en bibel och när jag läste den var det några tillfällen då mitt intresse flög i väg till något annat.
"Brutalt ärligt om livet och döden." stämmer väldigt bra. Det som slår mig är Hazels brutala ärlighet, det slår mig som en smäll i ansiktet. Man får en annan syn på livet och döden.
Jag ger boken:
<3<3<3
PS: The Fault In Our Stars har snart biopremiär. Men jag vet inte om jag är så sugen att se filmen. Av trailern att döma (även om det bara är en trailer) så verkar boken vara bättre.
Borde inte den svenska översättningen heta "Felet i våra stjärnor" eller något i stället för "Förr eller senare exploderar jag"? Det tycker jag låter bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar